﻿<aq>Då således alla försök till en inskrän-
kande tolkning af § 5 totalt sakna grund,
så måste lagens generella ord gälla i vi-
daste mening, och en närmare uppmärk-
samhet på lagbudets formulering, jemförd
med § 4 och riksaktens komposition, har
direkt visat oss, att begge-lands frågorna i
§ 5 allra närmast afse just mellanriksfrå-
gor i motsats emot de unionella frågorna
i § 4. Härutaf följer ingalnnda, som
norrmännen tro, att lagen skulle gifva
svenskar inblandning i rent norska frågor,
ty som redan <i>De Geer</i> 1862 påpekade,
gäller de adjungerade statsrådens yttrande
<i>endast den del af ärendet</i>, som rör deras
eget land, och icke den andra delen.
Skulle detta medföra risk i praktiken, så
är den risken i hvarje fall rent ömsesi-
dig och således den beprisade likställig-
heten fullt bevarad.</aq>